taijpani

inatt brast det för mig. jag pratade med manuel i telefon och sa de orden som jag inte har erkänt eller sagt högt innan - jag saknar charlotte. sen blev det en sån panik-gråt, ni vet. man vill sluta men man kan inte. manuel fattade ingenting av vad jag sa och det gjorde knappt jag heller.. jag har nog försökt trycka undan det men då kom allt fram.



du är bäst, jag vet inte vad jag hade gjort utan dig.