jag kanske hoppades på för mycket, läste hela situationen fel? Jag vet inte riktigt, vi får se vart detta slutar men just nu känns det osäkert och jag är, om jag ska vara ärlig, lite rädd.. Det är ju inte så att jag kan skylla på någon heller, för this is on me only.    Jag får hoppas på det bästa.

Det känns bättre för var dag som går på spyken, jag hittar överallt nu. Louises tips om att det fanns en krukväxt i hus D hjälpte inte så mycket, eftersom jag snabbt insåg att det var krukväxter i alla hus.. haha, jag uppskattar hjälpen iaf!
jag vågar inte prata enbart gott om min klass för på något vis känns det som om jag sviker 9c. Den klass som jag skrev en fet dikt om, som jag grät med sista dagen, som jag har skrattat med i fyra år på central.. trots att jag har hittat en lycka i Es1b så betyder det inte att jag glömmer bort allt som var..
När jag tänker tillbaka till central så ser jag med neutrala ögon, för den skolan är nu neutral. Jag hade mina bästa tider där, jag hittade min första kärlek som senare formades till min bästa vän. Jag hittade Emmie.  jag hittade många som kom och gick men ändå gav mig mycket minnen.
Dock uppstod ju bråk och oense åsikter där, de fyra åren gick ju inte förbi som en dans på rosor. Jag hade svåra tider där, blev utsatt för mycket.. det gick tider när jag ville flytta härifrån, i hopp om att hitta något bättre i karlskrona. ska jag säga thank god nu?
             Nej, men jag säger enkelt att central gav mig mina bästa och värsta år.

Jag tror att jag kommer känna desamma om spyken faktiskt, när jag tar studenten. shit, studenten.. jag kan inte se mig där. visst, tre år.. men det går snabbt, kolla redan nu! det känns som om det har gått ett halvår i skolan, vår klass börjar släppa ner garden lite och det känns helt rätt. tänk om tre år, när vi springer ut på trappan.. det känns så långt bort men ändå så nära. ni kanske inte förstår, men kanske gör ni. Det är en läskig känsla!
Vi kommer hinna med mycket innan dess såklart. vi ska precis påbörja skriva våra egna låtar på esv:n nu, det känns helt overkligt! tänk att allt de som jag har velat göra så länge är nu min framtid de nästa tre åren.. och jag som hade tänkt välja handel/turism..
jag har sagt det förut men säger det igen, estet är där jag hör hemma! hade dock inte klarat mig eller haft hälften så kul som jag har utan mina klasskamrater. så ja, shout out to them now;
     IDA, simon, henrik, andreas, maja, karl-fredrik & josefin.    tack<3

nu har jag varit lite känslosam och uttryckt mina känslor, så som de är in this moment.
så där har ni det, ni som inte känner mig vet nu hur jag tänker och tycker om saker! förutom den översta texten, det är nog bara underbara emmi som förstår den faktiskt..
jag vill nämna henne också i denna bloggen eftersom jag har pratat om saker som ligger nära mitt hjärta. emmi widlund, du är min klippa. du är verkligen det. Folk kan argumentera det allt de vill, med tanke på våran relation till varandra. men inget vet vad vi har och de kommer aldrig förstå det heller.  föralltid  min slokis  <3


 idish & del av klassen         världsbäst <3