alla har en gräns, men hur vet man att man har överstigit den om man inte har testat? man kan inte ta livet för givet utan vi måste ju ta tag i det själva. så hur vet vi att man inte kan gå utan mat i över två dagar? är det för att vetenskapare säger det, eller är det för att man själv tros sig veta det? Jag anser att det är upp till var och en. det må vara vetenskapligt bevisat att man ju inte får i sig näring och därför ingen energi. men det är inget som säger att man verkligen inte kan överleva två dagar utan mat.

Just det med mat har blivit något som intresserar mig oerhört mycket. jag har pushat min kropp till max en del gånger bara för att se vad den tål. och hur korkat är inte det? jo, väldigt idiotiskt. men jag tycker att det är spännande att se hur kroppen reagerar. tar kroppen mer stryk om jag drar ner på mina matvanor, eller om en något kraftigare gör det?
  och de som inte har kraftighet i generna, utan har helt enkelt ätit upp sig till den storlek de är, hur har de lyckats? okej, lyckats kanske var fel ord. men borde de inte någonstans på vägen, när vikten ökar lika snabbt som midjemåttet, märka att något går på fel håll?

men alla de som väljer andra hållet, de får ju lika mycket skit som de som är kraftiga. det är inte hälsosamt att vara smal men ändå är det hemskt om någon är mullig, eller vadå? jag har inte riktigt förstått mig på dagens ideal.. men visst försöker väl alla, trots att de kanske förnekar det, se snygga och slanka ut? killar ska ha sitt sixpack medans tjejerna ska ha smala ben och snygg midja. egentligen väldigt töntigt men så är det ju, och "alla" följer mer eller mindre det.
   men har det inte gått för långt när tjejer bantar ner sig bara för att tillfredställa samhället? för jag tror att trots att de kanske säger att de går ner i vikt för sin egen skull, så är det omöjligvis så! om idealet hade varit att man skulle vara mullig så hade ju folk inte legat med huvudet ner i toan och spytt bara för att de skämdes för deras tjocka lår.

så vad är slutsatsen med denna blogg egentligen? jag tror jag har gett upp lite, för nu har det gått till det extrema. eller det kanske bara är jag.. kanske bara är jag som nästan mår dåligt av att se en människa på 120 kg gå in på mcdonalds och äta. kanske bara är jag som mår illa av att höra smala tjejer säga att de är tjocka? men berätta, vad är egentligen bäst att vara?
  ska vi följa idealet och träna tills vi inte längre har något fett. eller ska vi äta bara för att trotsa allt och alla, gå emot samhällets levnadssyn?



      vs    


extrema bilder, men det är för att få er att förstå att det är detta vi lever i nu. vi bestämer vårt eget öde. jag säger inte att man inte kan vara snyggt smal eller snyggt tjock, det är klart. men det är inte ofta folk stannar där, utan gärna går ner lite till. och det är det som rubbar mig.. det är ett spännande ämne som kan diskuteras i evigheter. jag ville bara framföra min åsikt.

Med detta säger jag gonatt!